Hjälp utvecklingen av webbplatsen och dela artikeln med vänner!
Redan i början av 90 -talet dök Tom DeLonge upp berusad till ett av sina gymnasiespel i gymnasiet på Poway High utanför San Diego.
Han utvisades och tvingades gå i en annan skola där han spelade Battle of the Bands.
Vid evenemanget träffade han Scott Raynor. När de två träffade Mark Hoppus kort därefter bildade de ett band som hette Blink och förseglade deras öde.
Legenden berättar att bandkamraterna kom med "Blink-182" eftersom Al Pacino säger ett visst ord på fyra bokstäver 182 gånger i filmen Scarface, men i verkligheten kommer det från en juridisk tvist. När de bildade uppträdde också ett irländskt band under namnet Blink, och så bytte de namn för att undvika att bli stämda.
Trion började sprida punkmusik över hela södra Kalifornien. De spelade hundratals spelningar, spelade in några träffar och började utveckla följande. Efter att gruppen ersatte Raynor med Travis Barker ’98, tog bandet flyg.
Frisläppandet av Enema of the State '99 stärkte deras öde. Albumet innehöll, bland andra spår, "All the Small Things", och ljudet de uppnådde skulle definiera punkmusik och de första åren av hela tusenårsgenerationen.
Folk får oftast Blink-182 tatueringar av en anledning: de är helt radiga. Deras musik inkapslade ett ögonblick i amerikansk ungdomskultur och när vi är gamla och svaga och pissar i plastpåsar sjunger vi fortfarande "Säg det inte så, jag går inte, släcker lamporna, bär mig hem."
